Jag börjar veckan med två saker som har en obehagligt tydlig koppling till varandra:
För det första hämtar jag en nybliven svensk på Landvetter. En nära vän till mig fick för några veckor sedan sitt efterlängtade uppehållstillstånd och kan nu flytta ihop med den hon älskar. Hon anlände tidigt på morgonen idag tillsammans med sin dotter och eftersom hennes man (min bäste vän i världen) jobbar natt fick jag äran att möta dem.
För det andra: medan jag väntade på det försenade planet så följde jag diskussionen på twitter under hashtaggen #svpol. Diskussionen under #svpol har det senaste dygnet, efter en uppmaning på Politiskt Inkorrekt, dominerats av en tämligen hätsk debatt mellan Sverigedemokratiska sympatisörer och deras motståndare.
Eftersom jag stod och väntade på en chilensk-amerikanska och hennes tysk-chilensk-amerikanska dotter, som dessutom är på väg att också bli svenskar, kunde jag inte hålla mig från att fråga vad hur en av twitterdebattörerna kunde veta att Sverige och svenskarna var världens bästa folk. Svaret var att jag var en förrädare som ifrågasatte detta faktum.
För min väns skull och för alla andra som kommer till Sverige antingen för att kunna leva med sin familj (eller sina kära, eller den de älskar) eller för att de flyr från en tillvaro där de är förföljda eller utsatta för hot och risker, så önskar jag att vi inte behövde ha den här debatten. Jag önskar att det inte fanns människor med en världsbild som delar upp oss som lever i det här landet i ett vi och ett dom. Jag önskar att det inte fanns de som hatar det främmande.
Men nu gör det det. Och det handlar inte bara om hat, rädsla eller förminskning av folk som är från främmande kulturer. Dessa känslor riktar sig även mot de som är annorlunda på andra sätt. De som har fel sexuell läggning, fel politisk hemvist, eller bara sådär i största allmänhet är fel. Det är (som jag märkte imorse) mycket lätt att bli utnämnd till förrädare.
Jag vill inte att detta människoförakt utklätt till ideologi ska ha inflytande över vårt land. Jag tror inte på kollektiv skuld eller kollektivt ansvar. Men det samtalsklimat och den idévärld som förenar anti-islamister, rasister, nationalister och Sverigedemokraternas sympatisörer är en grogrund för en missriktad rädsla och ett missriktat hat. Steget är långt från att ogilla till att döda. Men språket har makt. När man talar om förrädare, rasförrädare och landsförrädare. När man talar om att skicka hem dom utan att specificera vilka man talar om och var de ska skickas. Då är steget inte långt till våld.
Men den här situationen har inte bara uppkommit för att det finns människor som har rasistiska eller främlingsfientliga åsikter och för att de har vunnit anhängare. Det har också uppkommit för att vi som inte håller med dem är alldeles för dåliga på att förklara varför de har fel. Vi har inte förlorat debatten. Vi har inte ens tagit den.
De som är rädda för det främmande har fel för att vi i Sverige har resurserna och möjligheterna att välkomna den som vill komma hit. Vi är trots allt ett av världens rikaste länder. De har fel för att deras gräns för vilka ”blattar som är OK” är godtycklig. De kan inte definiera vilka invandrare det är som vi inte borde ha tagit emot. Min nyanlända vän skulle å ena sidan kunna vara en ”godkänd” invandrare eftersom hon anländer från USA på ett amerikanskt pass. Å andra sidan gör hennes hudfärg och etniska bakgrund henne till en av de andra. Detta är fördomar och inte en politisk ideologi värd att ta på allvar.
Men tyvärr måste vi ta den på allvar.
Torbjörn Jerlerup på Sverige är inte världens navel har länge försökt att ta debatten med Sverigedemokraterna på allvar. Idag tar han ett nytt steg i det arbetet genom att skriva på deras hemmaplan – Politiskt Inkorrekt.
En annan som alltid har tagit debatten med de som hatar det som är främmande är Jonas Gardell. Lyssna på hans fantastisk tal på Sergels Torg förra veckan.
